dom 7 svåra åren var inte så svåra
jag behöver inte skriva mer än vad jag skrev 08, 09 eller vad jag skrev 10. eller överhuvudtaget vad jag skrivit och känt under alla dessa sju år som gått. jag känner precis likadant nu som då, jag bara längtar efter alla fler år vi kommer spendera tillsammans och göra varandra lyckliga. nu har vi en tredje person påväg in i vårt liv som kommer förgylla det ännu mer och jag bara gråter av lycka (och hormoner).
det har varit dom värsta och dom bästa åren i mitt liv, det känns som att jag fortfarande är 18 och står på perrongen och inväntar den där långa taniga killen från åmål som jag bara hade tyckt var lite för snygg för att vara singel. och han blev min på bara en dag, en natt, ett dygn. vi blev ett så snabbt och har varit det så länge att jag knappt minns resten av tiden, jag minns bara att allt som hänt, allt som sagt och gjorts har bara fått oss starkare. det är vi mot världen precis som det kommer vara resten av livet.
istället för idag firade vi igår, jag har jobbat både igår och idag så det fick bli johan som fixade hela firandet. och tur var väl det, för det bjöds på prima tacopaj och kladdkaka ala johan. jag drack cider till som kändes förbjudet fast att det såklart var alkoholfritt och vi hade tända ljus och bara var som vanligt men ändå så himla ovanligt lyckliga ändå. jag behöver inte mer än så, jag behöver bara hans kärlek.
ungefär i mitten av varje år längtar jag alltid till oktober och till den 30, inte för att det ska hända något speciellt eller för att det ska kännas nåt speciellt utan för att det ÄR speciellt. det är speciellt att ha älskat någon så länge och fortfarande älska den personen mer och mer för varje dag, att fortfarande bli glad av att få komma hem till den personen och bara få kramas, känna doften av eller ligga i sängen och spela spel i mobilen bredvid den personen. ingenting behöver vara komplicerat, invecklat eller svårt, man behöver liksom bara vara. och det är precis vad jag gör, jag bara är och jag älskart. vi älskar, forever and for always.
mål sommaren 2012
idag tog jag en cykeltur till maxi och shoppade faktiskt ett par tröjor till mig själv och ett par ramar. har så få bilder på mig och älskling framme så jag ordnade upp detta, satte in lite gulligull bilder på oss och har dom nu på hyllan ovanför soffan i vardagsrummet. när jag gick igenom gamla och halvnya bilder fann jag denna bild på mig från förra sommaren. jag kände verkligen att det där är inte jag längre, med bebis eller inte. så nu har jag satt upp som mål att efter bebisfödseln ska jag och bebis ut på vagnpromenader och älskling har lovat att låta mig få tid till träning så ska jag komma dit igen och må bra. bebis förtjänar att ha en snygg och hälsosam mamma. dessutom har jag bestämt att inte göra nånting med håret förrän bebis är ute, låta det växa och bli starkt i sig självt. sen ska jag nästa sommar boka tid hos marita och lägga i en lätt blondering. jag har nu satt upp den här bilden på spegeln i sovrummet och jag får redan nu en liten kick utav att se den. vad kul vi ska ha sen, bebis och jag!
en ledig torsdag med mys och mammas kärlek
igår var en riktigt fin dag. som började med sovmorgon fast att jag inte kunde sova eller ligga på något bra sätt, but still. som sen fortsatte med mys hos bästa madde, sallad, kladdkaka och charlie and the cocolate factory, bra film! på eftermiddagen kom kära mamma hit och lagade sin supergoda fläskfilé i rosa såsen, som vi åt med potatiskroketter och sallad. johan var iväg med jobbet på mässa så jag fick mysa med mamma ända fram till kvällningen tills älskling kom hem. min mamma kommer verkligen bli världens bästa mormor, för hon är redan världens bästa mamma. det finns verkligen ingen som hon, hon är allt. vi kan prata om allt, skratta åt allt, gråta åt allt, hon är den jag känner mig allra tryggast hos och hon förstår alltid. aldrig nånsin har jag tvivlat min mammas kärlek. aldrig. BÄSTA! ♥
från tjockis till TJOCKIS
jag började ta bilder redan i vecka 5 fram till vecka 12, varje söndag. tyckte knappt det syntes nån skillnad, men nu när jag lägger upp det såhär med fler veckor emellan syns det verkligen att jag inte är ensam längre.
nyaste halvt som halvt gratis
nästan gratis, 60 kronor betalade jag för att få ett par byxor till gratis bodyn från kappahl. och snart kommer det ett par till rabattkuponger så ska vi hämta fler bodys i kanske 62 istället. har en känsla av att bebis inte kommer bli så jätteliten så är lite försiktig med att köpa kläder i för smått, 56 är nog det minsta jag vågar mig på. men sen kommer jag nog köpa ett plagg av varje i 50 också utifall att, så den har nåt att ha om den skulle bli lite mindre ändå. sen blir det till att köpa en massa mer kläder. det kliar redan i fingrarna! men jag sparar och sparar på bebiskontot, så jag har sen när bebis och jag går hemma. jag längtar si in i norden!
och bebis sparkar mest litegrann varje dag nu, det är fantastiskt! och varje gång det kommer en spark går det som en lyckostöt till mitt hjärta. en såndär härlig känsla som inte går att beskriva fylls jag av. min bebis och jag, det finns bara en av den och bara en av mig och ändå är vi samma. det är kärlek på hög nivå som jag aldrig upplevt förut. det är äkta lycka.
1 vecka kvar till ultra
& nästa vecka har vi kommit halvvägs!
idag blev jag totalt tårögd på jobbet, hade precis ätit min frukostmacka och klockan var runt 8-tiden när bebis gav sig tillkänna igen, som så många gånger förr. men trots dom gångerna är jag orolig varje dag när jag inte känt något på ett tag. men idag kändes det igen. dom första orden sägs inte, dom känns.
jag vet aldrig att jag varit såhär lycklig i hela mitt liv, det är som att jag nu först börjat leva på riktigt.
en av dom bästa sakerna är att man aldrig är ensam
mitt lilla kräk och jag
vad fort dagarna går! det känns som att det inte var längesen jag längtade efter att få komma över vecka 12 och nu plötsligt är jag i vecka 18 och snart halvvägs i mål. GALET!
och jag har känt bebis i flera dagar nu, det är nog det absolut härligaste jag känt. jag tycker synd om männen som aldrig nånsin kommer kunna uppleva den känslan. obeskrivligt.
nu är det helg och det betyder pizza, det har blivit endel pizza sista tiden på helgen, det är gött det. jag som knappt kunnat tänka pizza börjar kanske kunna leva litegrann iallafall. orkar dock inte äta så mycket och mår fortfarande väldigt illa ständigt och har svårt att äta vadsomhelst. sallad har jag upptäckt är en favorit, så det ska det bli mycket av och det är ju faktiskt tur det, för jag vill inte bli en sån som bara rullar fram.
imorgon ska älskling till marita och få håret klippt, innan dess ska vi ta en sväng på stan, det var inte igår! johan behöver skor och jag vill ha lite fler långärmade tröjor, det är ju kallt nu! tack och lov kan jag faktiskt fortfarande ha dom flesta tröjor jag har, skjortor är svårt för tuttarna är ballonger och magen gör så att dom liksom står ut på sidorna, men annars kan jag ha det mesta. är bara så skönt att ha mammajeans trots att jag fortfarande kan ha mina vanliga, men dom trycker mot bebisen och det känns inte okej. så tummen upp för mammajeans!
har jag sagt att vi köpt lite bebiskläder? det har vi, en body och mössa från p&p som var på rea och så beställde johan en lundmyrmössa med älskling på. och efter det beställde han en ben sherman pikébody. han är nästan mer galen än jag på det där med bebiskläder, han kollar varje dag och vill beställa hem allt. jag vill helst bara hitta ett hus först och börja flytta och sen börja köpa på oss en massa, men än så länge har johan fixat en bebislåda där vi lägger bebissakerna, vi måste ju liksom köpa litegrann och dessutom får man ju hem en massa gratispaket med grejer också hela tiden, såja! så imorgon ska vi också till kappahl och hämta en valfri body gratis, snart kommer det komma två kuponger till med det, bra grejer!
och efter stan imorgon ska jag till älskade systerT och mysa med min elskling och novas puppis. undrar vad man får för gofika då.. :)
världens bästa känsla
nu vill jag känna igen, men jag vet att det kan dröja och det är ändå rätt så tidigt att känna som förstföderska. jag önskar bara att jag kommer känna mer buffande innan ultrat så jag slipper vara så nervös som jag var förra gången. jag borde skärpa mig på riktigt alltså. varför skulle inte min bebis klara sig när så många andras gör det?
dessutom mår jag fortfarande illa, har bröstspänningar och har egentligen ingenting som borde stå emot mig. jag kan ju känna hur det verkligen vuxit därinne. och just där bebis och livmoder och allt finns, där står det verkligen härliga till.
tänk att min bebis ligger därinne och har det hur jäkla gott som helst. jag älskart.
2 veckor kvar till rutinultra
och om 165 dagar (förhoppningsvis) kommer världens vackraste lilla bebis.
jag väntar på något fantastiskt
jag tänker mest hela tiden att "det här ska du få faan för", men så kan man ju inte tänka heller
det är tungt att må illa varje dag, jag är hemma den här veckan men ska försöka jobba nästa. jag kör på en varannan-vecka-metod som jag hoppas fungerar. så jag inte är från jobbet för mycket men också inte gör mig själv mer illa än nödvändigt. jag måste få vila ut, jag är yr och skakig mest hela tiden. jag kan inte äta frukost längre, jag som älskar frukost! så jag har slutat med det, jag går upp, dricker bubbelvatten och vilar i en 3-4 timmar och försöker sen få i mig nåt. för vad spelar det för roll om jag äter en macka till frukost som sen kommer upp fem minuter senare ändå? det blir ju ändå som att inte ha ätit nåt, förutom att jag slipper kräket. det har jag förresten börjat kalla den lilla, kräket, både av kärlek och av lite ironi. you make me sick, in a bad kind of good way.
idag är det fredag och om en timme är älskling hemma, det är nog det värsta med att vara hemma om dagarna, att sakna honom och var ensam mest jämt. ja för kräket är ju inte vidare sällskaplig, jag känner ingenting i magen. går in i vecka 16 nu och tycker att jag borde få känna att det finns nån därinne som gör att jag mår såhär illa nu.
hade mamma här hemma i onsdags, johan var och bowlade med jobbet och kom hem sent. det kändes bra att vara med mamma en hel eftermiddag och kväll, vi var och handlade och hon gjorde suomalainen makkarasoppaa, så gott! och jag förvånades över att jag faktiskt lyckades äta det utan att spy. vi pratade om graviditet, uppfostran, barn och vuxna och bara mös. jag kan inte beskriva känslan av att mamma äntligen vet allting. jag har ingenting att dölja längre, och det går inte heller, magen är för tjock! men jag bara njuter, jag vill bli ännu tjockare. väx unge, väx!
ikväll ska det bli mys här hemma. vi får se om det går ner en pizza eller kebabrulle. just nu mår jag fortfarande illa efter ett par knäckemackor och soppa. det enda jag fått i mig idag, men jag har inte spytt heller. päronsplit går dock ner, hur många som helst. och satsumas, det är nog mina cravings. det är en surunge jag har därinne, en suris som sin far men söt ändå. sen blir det nog en ostbådge eller två till idol, det är inte förträffligt men nu när vi börjat kolla måste man nästan fortsätta, tyvärr. jag saknar "så ska det låta!" men det kommer till våren, som så mycket annat.
det känns som att det behövs en hel del uppdatering här, men faktum är att det inte hänt så mycket den senaste tiden som jag hade uppehåll så jag väljer att blicka framåt istället. jag längtar till våren, till att flytta och få föda världens underbaraste lilla unge och förälska mig totalt i vår egna skapelse och bli helt salig. jag längtar efter sena kvällar med barnskrik, tidiga mornar med amning, blöjbytning, kräks och bajs och nervösa sammanbrott. jag längtar efter allt, kom, bara kom kom! jag längtar tills vi två blir tre på riktigt.
lite på kanelen med en bulle i ugnen
det blev ett lite avbrott här kände jag, jag har ju inte alls mått bra sedan mitt lilla mirakel fastnade hos mig. har mått konstant illa i 11 veckor nu och det är inte okej, men ändå så värt det! jag har längtat efter det här så himla länge nu att det knappt känns verkligt, men det är det. jag ÄR gravid.
i januari började allt, i februari fortsatte det och efter mars, april och speciellt maj där det hände något som gjorde mig gladast i världen men bara på några dagar plötsligt gjorde mig så oerhört olycklig och jag hade den värsta födelsedagen nånsin som jag bara var tvungen att ta mig igenom och jag gjorde det, för sen efter juni och midsommar när mensen fortsatte att komma och bebisen låg på vänt visste jag inte att sen i juli, den 19, skulle graviditetstestet visa ett väldigt svagt plus, men ändå ett plus. samma dag åkte vi på semester till kil och jag var alldeles sprallig och lycklig inombords, jag vågade inte tro på nåt och sa ingenting till nån. det var mitt lilla hemliga svaga plus.
men den 21 juli när mensen var beräknad testade jag igen för att se ett också svagt, men lite starkare plus och mitt hjärta slog volter. jag kunde inte fortsätta sova den morgonen, och johan låg gott, omedveten och snusade i sängen långt inpå förmiddagen och jag bara låg och tittade på honom, den blivande pappan till det lilla livet som växte inom mig. jag tror det tog minst en timme innan han vaknade till och jag visade honom testet, det var på gränsen till att han såg nånting men han såg det ändå och jag såg att han log på ett sånt där härligt sätt och jag visste precis hur han kände.
den dagen sken solen som allra finast över kil, vi gick upp och åt frukost och tog sen bilen till fryken där vi gick hand i hand på stranden. och jag sparkade av mig skorna och vadade i vattnet. i flera timmar gick vi där i solen och bara njöt. jag kommer aldrig glömma den dagen då vi två inte bara var vi två längre, det fanns nån mer. nåt som vi gjort, nåt som var vårt.
innan vi åkte hem från kil den 25 juli testade jag en tredje gång och där fick jag ett starkt plus utan tvivel. vi var verkligen med barn! och jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. nu börjar livet på riktigt hörrni!
