lite på kanelen med en bulle i ugnen
joråsåatteehh..
det blev ett lite avbrott här kände jag, jag har ju inte alls mått bra sedan mitt lilla mirakel fastnade hos mig. har mått konstant illa i 11 veckor nu och det är inte okej, men ändå så värt det! jag har längtat efter det här så himla länge nu att det knappt känns verkligt, men det är det. jag ÄR gravid.
i januari började allt, i februari fortsatte det och efter mars, april och speciellt maj där det hände något som gjorde mig gladast i världen men bara på några dagar plötsligt gjorde mig så oerhört olycklig och jag hade den värsta födelsedagen nånsin som jag bara var tvungen att ta mig igenom och jag gjorde det, för sen efter juni och midsommar när mensen fortsatte att komma och bebisen låg på vänt visste jag inte att sen i juli, den 19, skulle graviditetstestet visa ett väldigt svagt plus, men ändå ett plus. samma dag åkte vi på semester till kil och jag var alldeles sprallig och lycklig inombords, jag vågade inte tro på nåt och sa ingenting till nån. det var mitt lilla hemliga svaga plus.
men den 21 juli när mensen var beräknad testade jag igen för att se ett också svagt, men lite starkare plus och mitt hjärta slog volter. jag kunde inte fortsätta sova den morgonen, och johan låg gott, omedveten och snusade i sängen långt inpå förmiddagen och jag bara låg och tittade på honom, den blivande pappan till det lilla livet som växte inom mig. jag tror det tog minst en timme innan han vaknade till och jag visade honom testet, det var på gränsen till att han såg nånting men han såg det ändå och jag såg att han log på ett sånt där härligt sätt och jag visste precis hur han kände.
den dagen sken solen som allra finast över kil, vi gick upp och åt frukost och tog sen bilen till fryken där vi gick hand i hand på stranden. och jag sparkade av mig skorna och vadade i vattnet. i flera timmar gick vi där i solen och bara njöt. jag kommer aldrig glömma den dagen då vi två inte bara var vi två längre, det fanns nån mer. nåt som vi gjort, nåt som var vårt.
innan vi åkte hem från kil den 25 juli testade jag en tredje gång och där fick jag ett starkt plus utan tvivel. vi var verkligen med barn! och jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. nu börjar livet på riktigt hörrni!
det blev ett lite avbrott här kände jag, jag har ju inte alls mått bra sedan mitt lilla mirakel fastnade hos mig. har mått konstant illa i 11 veckor nu och det är inte okej, men ändå så värt det! jag har längtat efter det här så himla länge nu att det knappt känns verkligt, men det är det. jag ÄR gravid.
i januari började allt, i februari fortsatte det och efter mars, april och speciellt maj där det hände något som gjorde mig gladast i världen men bara på några dagar plötsligt gjorde mig så oerhört olycklig och jag hade den värsta födelsedagen nånsin som jag bara var tvungen att ta mig igenom och jag gjorde det, för sen efter juni och midsommar när mensen fortsatte att komma och bebisen låg på vänt visste jag inte att sen i juli, den 19, skulle graviditetstestet visa ett väldigt svagt plus, men ändå ett plus. samma dag åkte vi på semester till kil och jag var alldeles sprallig och lycklig inombords, jag vågade inte tro på nåt och sa ingenting till nån. det var mitt lilla hemliga svaga plus.
men den 21 juli när mensen var beräknad testade jag igen för att se ett också svagt, men lite starkare plus och mitt hjärta slog volter. jag kunde inte fortsätta sova den morgonen, och johan låg gott, omedveten och snusade i sängen långt inpå förmiddagen och jag bara låg och tittade på honom, den blivande pappan till det lilla livet som växte inom mig. jag tror det tog minst en timme innan han vaknade till och jag visade honom testet, det var på gränsen till att han såg nånting men han såg det ändå och jag såg att han log på ett sånt där härligt sätt och jag visste precis hur han kände.
den dagen sken solen som allra finast över kil, vi gick upp och åt frukost och tog sen bilen till fryken där vi gick hand i hand på stranden. och jag sparkade av mig skorna och vadade i vattnet. i flera timmar gick vi där i solen och bara njöt. jag kommer aldrig glömma den dagen då vi två inte bara var vi två längre, det fanns nån mer. nåt som vi gjort, nåt som var vårt.
innan vi åkte hem från kil den 25 juli testade jag en tredje gång och där fick jag ett starkt plus utan tvivel. vi var verkligen med barn! och jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. nu börjar livet på riktigt hörrni!
Postat av: T
<3
Postat av: Hanna
Och så har vi hanna här hej hej som bara gråter i floder när man läser detta,amningshormoner: Ja tack!!! Jag är bara så himla himla glad för er skull,vet exakt hur det känns ju när längtan blir verklighet. Du har en tuff men ack så underbar resa framför dig & du vet vart jag finns om du behöver fråga nåt,finns alltid där för dig <3
Trackback
