dess -born to impress

den 12 mars
var det dags att lämna det kalla men faktiskt ganska soliga sverige och istället anlända till varma och även soliga gran canaria, amadores. det blev tidig väckarklocksväckning den morgonen. jag var så nervös och trodde såklart planet skulle störta och att det här var verkligen min sista dag i livet. jag ville dokumentera allt ifall att jag skulle ha rätt (men vad fan, jag har ju alltid rätt. det måste varit nåt fel i systemet den här dagen eftersom jag uppenbarligen hade fel och jag har alltid rätt som sagt). johan tyckte jag var löjlig vilket jag blev väldigt fundersam över då han själv aldrig ens flygit utrikes, hur kunde han vara så lugn!? jag blev nästan arg när han inte förstod min oro, men den var ju helt obefogad, men ändå. vi tog spånkan till resecentrum tidigt den lördagsmorgonen och jag uppdaterade flitigt min facebookstatus inför varje stopp, jag tror det uppskattades och dessutom höll jag mig själv sysselsatt genom det och tänkte inte så mycket. det gick buss till katrineholm där vi sen tog tåg till hallsberg och från hallsberg tog vi tåg till örebro. väl där blev vi hämtade av johans bror anders och hans underbara veronica. vi käkade lite på mc donald's innan det bar iväg till flygplatsen. vid det här laget var jag utom mig av rädsla men tyckte mig hantera det väldigt bra sålänge jag tänkte på att ta mig en sup så fort vi kommit fram. och det gjorde vi. vi skålade för oss själva och jag skålade med alla mina facebookvänner, sa hejdå till alla mina kära och hoppades innerligt att jag för en gångs skull faktiskt skulle ha fel (vilket jag också hade och faktiskt inte är sådär bitter över som ni kanske förstår).



sen stängdes mobilerna av och vi gick på flyget som tog oss till det här alldeles alldeles underbara:



vi anlände väldigt sent och vi var jäkligt trötta och jag var supergrinig. vi tyckte inte alls att hotellet var fräscht och sängarna var hårda och det kändes inte alls bra. ända tills första morgonen när man fått sova ut och vaknat för att sen få se vilken jäkla härlig utsikt vi hade! hotellet ligger som på ett berg nästan 1,5 kilometer från stranden och den backen gick vi upp och ner för ett par gånger och det var inte en piss i mississippi kan jag lova. fifan vad jobbigt! men det var bäst det för så jäkla mycket god pizza jag åt nästan varje dag och så många rostade mackor med nutella som slank ner så var det nog bra att det var backe upp och backe ner överallt. vi gick ofta till puerto rico och gick i affärer där, tänk att det liksom var gångavstånd överallt! det var så himla mysigt! dock var dom första två dagarna inte sådär härligt mysiga som dom övriga dagarna, för det regnade. men den andra dagen tog vi tillfället i akt att åka till vecindario där atlantico shoppingcenter finns och strosade runt hela dagen. själva bussresan dit tog drygt 1,5 timme och vad mycket vi fick se under bussresan, underbart! sen tog vädret fart! det blev finare och finare och man ville bara inte åka hem tillslut. vi solade och badade både vid stranden och vid poolen om dagarna och stroasde i affärer och åt god mat om kvällarna, precis som det ska vara. till och med johan njöt som aldrig ens haft tankar på att åka på solsemester förut, så fort vi kom hem ville han börja planera för nästa resa till amadores. näst sista kvällen gick vi långpromenad ner till stranden, gick runt och bara fotade och andades in allting så mycket vi bara kunde. och sista kvällen låg vi bara och stekte vid poolen och avslutade hela semestern med en god middag i puerto rico och lite shopping samt en riktigt härlig kvällspromenad tillbaks till hotellet. det var verkligen helt fantastiskt och jag är så tacksam att anders och veronica ville ta med oss dit och visa oss deras smultronställe, för dit kommer också vi återvända, for sure!








































hasta la vista baby, we will be back!

jag vet ju att jag är tuffare än tåget idag, men att jag var så jäkla cool när jag var liten hade jag faktiskt glömt bort litegrann. jag hittade en gammal skolbok hos mamma från när jag gick i ettan eller tvåan tror jag där jag fått rita mig själv när jag är glad och när jag är ledsen och sen svara på när jag blir glad och jag tycker mitt svar är så jäkla klockrent: "för jämnan, hurså?". en tuff brud i lyxförpackning var jag redan då kan jag lova!




nu för tiden är jag inte glad för jämnan, men det händer då och då att jag faktiskt drar på smilbanden ändå.

efter att den både hemska och inte så hemska månaden februri tagit slut började våren komma in med mars månad (som för övrigt bara är slut om en dag).



 den 10 mars
kom lilla familjen palmroos till stan, dom var till bvc och fasters lilla belsa är inte så liten längre, hon mätte ‎10120 gram på vågen och 74 cm på längden. det är lite skillnad mot hennes mått vid födseln, 51 cm och 3880 gram. vad fort dom små liven växer! och vad fort dom växer sig fast i mitt hjärta och borrar in sig där allt djupare och djupare. när familjen varit på bvc och jag slutat jobbet styrde jag min kos hem till jennys mamma där belsa och jenny var. ett par timmar myste jag och belsa och jag blev så himla glad när hon sken upp som en sol so fort hon såg mig. ibland blir jag så rädd att hon ska glömma bort och inte känna igen mig eller mot all förmodan bli rädd för mig när vi inte kan ses så ofta. men det verkar starkt som att hon vet precis vem jag är och jag älskar att se hennes glada ansikte! dagen efter

den 11 mars
träffade jag min andra sötnos elvis igen. systerT och hon vandrade hit i solen och blåsten och var alldeles slut när dom kom fram, men vi måste ju ses innan jag åker bort till främmande land! dom var här hela dagen och vi lekte, åt spaghetti och köttfärssås och fikade kladdmuffins (det är lite av en tradition tror jag, det där med kladdkaka eller kladdmuffins när vi ses, men jag gillart!) den dagen var förövrigt första gången jag hörde elvis säga mamma, jo för det sa hon och jag fick det på film. gosunge!

den 15 februari grät jag bort, ensam hemma under täcket. jag överlevde, överlever. sen kom

den 16 februari

och alla vet ju att det inte är vilken dag som helst för det är världens bästa systerTs födelsedag. jag var ledig då så jag och mamma tog svängen ut till åby och firade min älskade syster. bara att komma hemifrån och få vara med tre av dom bästa flickorna jag känner gjorde gott. tessan fick en kedja och kladdmuffins av mig i en plåtburk, jag är rätt duktig på dom där kladdkaksmuffinsen om jag får säga det själv. jag köpte också speciella "i love you" muffinsformar. elvis hade sin första namnsdag då också så hon fick en liten present av gudmor. en nipperask som hon kan ha sitt fina dophalsband i och framtida smycken hon kommer få av mig. jag kommer älska den där lilla flickan livet ut, det är en sak som är säker. vi fikade och pratade och mådde lite bättre. syster bjöd på egengjord chokladpudding/marängtårta som var supergod, hemmagjorda vaniljbullar och så åt vi mina kladdmuffins och mös. elvis fick majskrokar och var lika glad som vanligt och värmde mosters ledsna hjärta.

















den 19 februari

firade jag och älskling alla hjärtans dag. från och med i år kommer vi inte fira den 14 för det är lakrits dag och den tänker jag bara gråta bort av saknad efter henne. så vi bestämde, eller det var johans idé, att vi istället firar alla hjärtans dag lördagen efter den 14 och ibland kommer han faktiskt med riktigt bra förslag min gubbe. så den lördagen ville han laga mat och ordna med allt, vilket passade alldeles ypperligt eftersom jag jobbade. när jag kom hem hade han ordnat det jättemysigt med hjärtformade gobos i vardagsrummet som lyste rött i taket och han hade tänt ljus i köket och dukat och ja, han hade varit sådär jätteduktig som gör att man älskar honom lite lite extra. dessutom gjorde han hemmagjord pizza som smakade alldeles förträffligt förutom att han råkade ha den inne i ugnen för länge, bara för att jag var tvungen att duscha innan vi åt och det blev liksom lite mitt fel så därför tycker jag inte det gör nånting. en lyxpizza med prosciutto och ruccola och hela kitet, han kan när han vill! till efterrätt blev det vaniljglass med hemmagjord chokladsås, mint noblesse och gelehjärtan. resten av kvällen fortsatte vi att älska varandra, jag älskar min gubbe.











den 20 februari

fyllde min kära mami år. jag jobbade även då men hade jobbat in ett par timmars komp så jag slutade redan vid halv tre och blev hämtad från jobbet av systerT, simon, elvis och johan som dom hämtat upp innan. hos mamma träffade vi lillebror och evelina som jag träffar alldeles alldeles för sällan, dom hade köpt semlatårta som jag tog stora bitar av. varför är det godare med semlatårta än en enkel semla? jag hade tänkt ge mamma en ny mobil men har så svårt att bara köpa en sådär rakt av utan ville att hon själv skulle få vara med och välja. johan hade gjort det himla fint och slagit in ett kort där det stod att hon skulle få en ny mobil. han hade klippt ut en bild på en mobil från ett reklamblad och gjort det hela lite roligt. jag känner i nuläget att det är ganska dags att ta tag i det där nu, att hitta en ny mobil till mamma alltså. vi fikade hela eftermiddagen och lekte massa med elvis. hon trivs rättså bra uppe hos johan, man ser liksom världen från ett helt annat perspektiv där uppe hos honom tror jag. men vad dom är söta både han och elvis! hela den dagen var bra, dagen före måndagen då det gått en vecka. och ack vad snabbt det kändes som att tiden gick helt plötsligt!

okej, jag går vidare. hela livet går vidare om jag så vill eller inte. helst av allt hade jag velat uppleva helgen innan den 14 februari igen och igen och igen och liksom fastna där för alltid. för det var den sista riktiga tiden vi hade, även fast hon inte var riktigt okej, väldigt svag och inte alls sådär luckitha-aktig som hon alltid brukade vara, tänk jag skrev brukade utan att riktigt tänka efter, jag höll inte ens på att skriva brukar, det måste ju betyda att jag gått vidare på ett sätt iallafall. fast det gör ont fortfarande, så jävla ont och jag kan gråta närsomhelst. och den där jäkla låten eller dom där låtarna som påminner hela tiden är svåra att lyssna på, men jag gört ändå för att jag måste, jag måste fortsätta leva även om hon inte fick göra det. JAG SAKNAR DIG LUCKITHA SÅ DET GÖR ONT!

men för att återgå till själva livet och vad som hänt den senaste dryga månaden tänkte jag göra en väldigt lång uppdatering, men först:

den där helgen innan, ja ni vet, sov jag ju hos mamma och vi hade det jättemysigt. det var längesen vi haft tjejkväll och verkligen fått umgås nonstop en hel helg. men vi brukar få göra det minst en gång om året då johan åker på vinterrally i värmland. på fredagen kollade vi på let's dance och mamma gjorde supergoda räkmackor och till efterrätt blev det semla. och på lördagen fick jag mammas supergoda plättar (det är till henne jag kommer skicka mina barn sen för att smaka pannkaka, jag kommer inte bli en pannkaksmamma) och vi kollade på melodifestivalen på kvällen alla fyra och åt massa godis. jag älskade verkligen sanna nielsens låt och brolle var så himla het att jag dog litegrann inombords, nu såhär i efterhand är jag väldigt besviken att ingen av dom vann hela skiten.








viiva har sin favoritplats uppe på soffans ryggstöd och hon hänger alltid så himla gulligt med tassarna på varsin sida och det gjorde hon den helgen också. jag höll hennes tass i min hand ett tag, så jäkla töntigt men på nåt sätt så känns hon så mänsklig för hon höll liksom tillbaks litegrann. hade jag inte kvar henne vet jag inte vad jag gjort och allra minst vad mamma hade gjort, tack gode gud att jag låtit mamma ha kvar henne så det inte ekat av tomhet på lidaleden 13 nu. lakrits låg som vanligt på golvet framför tv'n och hon fick godis av mig, åh vad hon fick allt vad hon ville ha! men hon åt ungefär varannan bit jag slängde åt henne. om det hade varit två veckor tidigare hade hon dreglat sönder parkettgolvet på ett par minuter.





under helgen var jag ute med luckitha två gånger, en ensam promenad i kylan som jag ångrar att jag inte värderade mer och sen en tillsammans med mamma till pizzerian där vi köpte kebabrulle på söndagen. men solen sken då och jag kände att det inte var nån fara, att allt skulle bli bra, men tji fick jag för nästa dag var hon borta. VARFÖR GÖR DET SÅ ONT?




14 februari

på måndagen gick jag till jobbet som vanligt, tänkte inte alls på att nåt kunde hända. hade sagt till hanna veckan innan att luckitha var dålig och att jag var rädd att mamma skulle ringa. en dag hade nån från skyddat ringt och jag blev helt hispig, men det var systerT som ringt. efter 45 minuters lunch den måndagen kom jag tillbaks från lunchrummet och såg att jag hade nio missade samtal från mamma, NIO missade samtal. jag ringde upp på stört och det enda mamma gråter i luren är "luckitha on sairas" -luckitha är sjuk. jag trodde jag dog där på plats för det gjorde så ont i hjärtat och jag kunde knappt andas, luckitha hade blivit mycket sämre och mamma bara grät och grät. hon skulle till veterinären och jag bad att få följa med, halv två den dagen hämtade hon mig med lakrits i bilen. vi åkte rally till veterinären och där fick vi lämna kvar henne ett tag efter att dom undersökt och tagit prover i väntan på resultaten. vid fem var vi tillbaks där och fick domen. inflammerad livmoder och en akuttid för operation på valla hade bokats, sisådär en 15-20 tusen skulle det gå på. jag hade tidigare sagt till mamma att det är värt det sålänge det inte kommer upp i summor som 15-20 tusen, jag menar lucktitha var ändå på det elfte året. och jag vet att mamma redan innan bestämt sig för att låta henne sova om det krävdes operation. när veterinären säger summan och att dom inte alls ens vet om hon kommer bli bra av operation brister det totalt. allt annat är ett stort mörker för mig. jag minns att jag skrek, grät och var totalt frustrerad. ringde till johan och bara grät och kunde inte alls prata. tillslut gick det upp för mig att alldeles snart, snart skulle luckitha inte andas längre. jag slängde av mig skor och jacka och satte mig på golvet vid henne och bara höll henne, höll henne som aldrig förr. sen bar jag in henne i rummet där mamma ville stanna kvar och ha luckitha i famnen när hon somnade in. jag talade om för luckitha hur mycket hon var värd och hur älskad hon var, hur jävla älskad hon är. "fly on the wings of love med ticki nu, lakrits är det godaste godiset, hejdå" var det sista jag sa innan jag sprang ut därifrån och bara ville frysa ihjäl.

det var den dagen, den 14 februari 2011 som jag bara vill glömma, men alltid kommer minnas och helst av allt inte ens vill tänka på, men som kommer komma tillbaks varje jäkla år. happy fucking valentine's day!


"so excuse me forgetting but these things i do
you see i've forgotten if they're green or they're blue
anyway the thing is what i really mean
yours are the sweetest eyes i've ever seen"