dess -born to impress

okej, jag går vidare. hela livet går vidare om jag så vill eller inte. helst av allt hade jag velat uppleva helgen innan den 14 februari igen och igen och igen och liksom fastna där för alltid. för det var den sista riktiga tiden vi hade, även fast hon inte var riktigt okej, väldigt svag och inte alls sådär luckitha-aktig som hon alltid brukade vara, tänk jag skrev brukade utan att riktigt tänka efter, jag höll inte ens på att skriva brukar, det måste ju betyda att jag gått vidare på ett sätt iallafall. fast det gör ont fortfarande, så jävla ont och jag kan gråta närsomhelst. och den där jäkla låten eller dom där låtarna som påminner hela tiden är svåra att lyssna på, men jag gört ändå för att jag måste, jag måste fortsätta leva även om hon inte fick göra det. JAG SAKNAR DIG LUCKITHA SÅ DET GÖR ONT!

men för att återgå till själva livet och vad som hänt den senaste dryga månaden tänkte jag göra en väldigt lång uppdatering, men först:

den där helgen innan, ja ni vet, sov jag ju hos mamma och vi hade det jättemysigt. det var längesen vi haft tjejkväll och verkligen fått umgås nonstop en hel helg. men vi brukar få göra det minst en gång om året då johan åker på vinterrally i värmland. på fredagen kollade vi på let's dance och mamma gjorde supergoda räkmackor och till efterrätt blev det semla. och på lördagen fick jag mammas supergoda plättar (det är till henne jag kommer skicka mina barn sen för att smaka pannkaka, jag kommer inte bli en pannkaksmamma) och vi kollade på melodifestivalen på kvällen alla fyra och åt massa godis. jag älskade verkligen sanna nielsens låt och brolle var så himla het att jag dog litegrann inombords, nu såhär i efterhand är jag väldigt besviken att ingen av dom vann hela skiten.








viiva har sin favoritplats uppe på soffans ryggstöd och hon hänger alltid så himla gulligt med tassarna på varsin sida och det gjorde hon den helgen också. jag höll hennes tass i min hand ett tag, så jäkla töntigt men på nåt sätt så känns hon så mänsklig för hon höll liksom tillbaks litegrann. hade jag inte kvar henne vet jag inte vad jag gjort och allra minst vad mamma hade gjort, tack gode gud att jag låtit mamma ha kvar henne så det inte ekat av tomhet på lidaleden 13 nu. lakrits låg som vanligt på golvet framför tv'n och hon fick godis av mig, åh vad hon fick allt vad hon ville ha! men hon åt ungefär varannan bit jag slängde åt henne. om det hade varit två veckor tidigare hade hon dreglat sönder parkettgolvet på ett par minuter.





under helgen var jag ute med luckitha två gånger, en ensam promenad i kylan som jag ångrar att jag inte värderade mer och sen en tillsammans med mamma till pizzerian där vi köpte kebabrulle på söndagen. men solen sken då och jag kände att det inte var nån fara, att allt skulle bli bra, men tji fick jag för nästa dag var hon borta. VARFÖR GÖR DET SÅ ONT?




14 februari

på måndagen gick jag till jobbet som vanligt, tänkte inte alls på att nåt kunde hända. hade sagt till hanna veckan innan att luckitha var dålig och att jag var rädd att mamma skulle ringa. en dag hade nån från skyddat ringt och jag blev helt hispig, men det var systerT som ringt. efter 45 minuters lunch den måndagen kom jag tillbaks från lunchrummet och såg att jag hade nio missade samtal från mamma, NIO missade samtal. jag ringde upp på stört och det enda mamma gråter i luren är "luckitha on sairas" -luckitha är sjuk. jag trodde jag dog där på plats för det gjorde så ont i hjärtat och jag kunde knappt andas, luckitha hade blivit mycket sämre och mamma bara grät och grät. hon skulle till veterinären och jag bad att få följa med, halv två den dagen hämtade hon mig med lakrits i bilen. vi åkte rally till veterinären och där fick vi lämna kvar henne ett tag efter att dom undersökt och tagit prover i väntan på resultaten. vid fem var vi tillbaks där och fick domen. inflammerad livmoder och en akuttid för operation på valla hade bokats, sisådär en 15-20 tusen skulle det gå på. jag hade tidigare sagt till mamma att det är värt det sålänge det inte kommer upp i summor som 15-20 tusen, jag menar lucktitha var ändå på det elfte året. och jag vet att mamma redan innan bestämt sig för att låta henne sova om det krävdes operation. när veterinären säger summan och att dom inte alls ens vet om hon kommer bli bra av operation brister det totalt. allt annat är ett stort mörker för mig. jag minns att jag skrek, grät och var totalt frustrerad. ringde till johan och bara grät och kunde inte alls prata. tillslut gick det upp för mig att alldeles snart, snart skulle luckitha inte andas längre. jag slängde av mig skor och jacka och satte mig på golvet vid henne och bara höll henne, höll henne som aldrig förr. sen bar jag in henne i rummet där mamma ville stanna kvar och ha luckitha i famnen när hon somnade in. jag talade om för luckitha hur mycket hon var värd och hur älskad hon var, hur jävla älskad hon är. "fly on the wings of love med ticki nu, lakrits är det godaste godiset, hejdå" var det sista jag sa innan jag sprang ut därifrån och bara ville frysa ihjäl.

det var den dagen, den 14 februari 2011 som jag bara vill glömma, men alltid kommer minnas och helst av allt inte ens vill tänka på, men som kommer komma tillbaks varje jäkla år. happy fucking valentine's day!


"so excuse me forgetting but these things i do
you see i've forgotten if they're green or they're blue
anyway the thing is what i really mean
yours are the sweetest eyes i've ever seen"