dess -born to impress

januari: nytt år, nya möjligheter och vi bestämmer oss för att på riktigt försöka få till en bebis. hela januari gick åt till att bara längta, men blir såklart besviken i slutet av månaden.

februari: fortsätter längta, hoping for the best but expecting the worst. mamma ringer, lakrits blir dålig, spenderar en helg där, måndagen den 14 tar vi henne till veterinären och lakrits finns inte mer. vet inte hur jag ska gå vidare efter alla olyckor. firar alla hjärtansdag en vecka senare än egentligen för att den 14 föralltid kommer vara luckithas dag. firar mamma den 20, systerT den 16 och försöker verkligen komma tillbaks till livet igen.

mars: vår första utomlandsresa tillsammans den 12, en vecka i amadores, gran canaria. underbart och läskigt på samma gång. så skönt att komma bort, och lika skönt att få komma hem. får såklart negativt besked när vi har två dagar kvar av semestern, men jag biter ihop och njuter i solen ändå. börjar tro att något är fel, undrar bara hela tiden varför? och börjar tappa hoppet om allt. och tycker hela livet är så jäkla orättvist. blir sjuk i halsen, igen. sjukskriven resten av månaden. den 11 säger mosters elskling mamma för första gången, och jag fångar det på film.

april: är sjukskriven största delen av månaden, på gränsen till lunginflammation. får börja jobba igen den 18 efter att ha varit på ÖNH och fått konstaterat att jag behöver en logoped och jag kan inte andas på rätt sätt (?!). fortsätter längta efter att något ska hända men blir gång på gång besviken. försöker ta tag i träningen igen i slutet på månaden.

maj: var månaden förra året som jag helst vill glömma men alltid kommer minnas. min 25 års dag, den som skulle bli så bra som blev så hemsk. att man en dag blir lyckligast i världen av två streck och några dagar senare bara vill dö, på sin egen födelsedag. "när man försöker bli gravid känns varje mens som ett missfall".

juni: firade min dag trots allt första helgen i juni, den var fin och jag försökte le, dölja och hålla mig själv ihop. den största tiden efteråt gick åt till sorgearbete, jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. VARFÖR? undrade jag bara hela tiden. men, jag fortsatte leva, bestämde mig igen för att ta tag i träningen, klippte min jeans till shorts, cyklade till åby och umgicks med systerT och elvis, gick promenader, började med oopsies, slutade med socker och slutade att tänka helt. midsommar kom och jag ville inte göra nånting för det var också en dag som var skräckinjagande. jag längtade dit samtidigt som jag var så jäkla rädd och två dagar försent kom domen och jag föll igen. den 26 blev jag arg, cyklade i ren trots till maxi och köpte dom enda tabletterna rosenrot jag kom över, för jag hade hört att det skulle hjälpa och nu jävlar.

juli: tog ett litet uppehåll i början av juli från allt, längtade till semestern och ville bara få vara ifred och sluta tänka. firade min älskade belsas 1 årsdag den 16. åkte till kil den 19 och hade på känn att nåt var på gång men vågade absolut inte hoppas. den 21 blev jag mer säker, johan fick veta och jag försökte ta till mig att den här gången var det på riktigt, att vi skulle ha barn. den dagen var den bästa i livet, i solen, vid sjön, hand i hand. bara vi tre. den 25 blev jag 100, riktigt 100 och jag kände mig gravid och lycklig. den 22 blev mosters elskling 1 år.

augusti: har vi två veckors semester kvar och vi åkte för första gången till öland tillsammans jag och johan, från söder till norr genom hela ön. hade världens finaste helg ihop. jag badade i sandvik för första gången på minst 10 år och jag blev som barn igen, det var fint som snus. sista veckans semester blev jag liggandes, illamående till tusen och jag blev som ett kolli i flera, flera veckor. fick världens sorgligaste nyheter, min farmor har cancer och man vet inte hur länge eller om hon kommer klara sig, men tiden får utvisa det. den 31 var den absolut bästa dagen, var på kk för att få läkarintyg och medicin och jag fick för första gången se kräket, min älskling, mitt allt. den som ligger mig varmast om hjärtat, vår skapelse, vårt mirakel. hjärtat slog, den sprattlade och läkaren fick mig övertalad när han sa att "har man sett hjärtat slå och när du mår såhär illa är det väldigt liten risk att nåt går fel". mitt hjärta slog volter den dagen när jag ringde johan på bussen påväg hem. upplevde dock även denna dag som en av dom hemskaste i mitt liv pga något helt annat, men jag vill inte skriva om det. men jag kommer aldrig i mitt liv glömma den 31 augusti 2011.

september: månaden jag längtat så fruktansvärt till! fortfarande sjukt illamående, men dags för ultraljud och att äntligen få bli gravid med världen. den 20 september, på elise-dagen var vi där. gick igenom vår bebis, kollade down syndrom där risken var väldigt låg och vi fick vår första bild, den första bilden på vårt barn! sen fick hela världen veta, mamma grät och kunde knappt förstå att hon skulle bli mormor och jag tror inte jag kunnat ge henne något finare. den 22 började jag jobba igen, illamående och utmattad men ack så lycklig.

oktober: kände jag dom första små riktigt sparkarna! även fast jag känt lite tissel och tassel innan så var dessa riktigt sparkar, söndagen den 16 när jag satt på jobbet kom dom och jag blev helt tårögd. vi köpte dom första bebiskläderna, johan fixar en låda vi kan ha dom i (som för övrigt är fullproppad nu). jag bara njuter av att inte vara ensam nånstans och försöker ha förhoppning om att illamåendet ska sluta. har aldrig i mitt liv mått så dåligt! i oktober började också kräkningarna komma, därav fick min älskling sitt namn lilla kräket. försöker ändå mysa av livet, börjar kunna äta lite i slutet av månaden, men har skippat frukosten som ändå alltid kommer upp. myser med mamma och lagar mat tillsammans, fotar magen mer och mer, köper fler bebiskläder. bestämmer mig för att bli fit for fight 2012 när jag går igenom bilder från ett par år tillbaks då jag faktiskt var smal. firar 7 år med världens absolut bästa.

november: går in i vecka 20 denna månad (halva tiden!) och känner sparkar mest hela dagarna. är sjukt nervös inför rutinultrat den 1, som faktiskt går prima! bebis ger tummen upp och allt ser som den underbara barnmorskan sa hela tiden "helt normalt ut" med tysk brytning. den 5 får pappa johan känna första buffen från bebis. illamåendet börjar avta runt vecka 22, men istället kommer då ischias, i 2-3 veckor håller det i sig och jag nästan dör för det gör så ont. träffade mummi för första gången sen cancerbeskedet och hon ser otroligt pigg ut för att vara i det tillstånd hon är, hon skiner upp och ser så stolt ut när hon klappar min mage och får se ultraljudsbilderna. börjar lite smått inse att vi faktiskt snart kommer ha en liten bebis och börjar få panik över att vi inte hittat nånstans att flytta till än och försöker tänka att vi nog kan bo kvar här nån månad efter att bebisen kommit också, och bestämmer oss för att hålla ögonen öppna ordentligt efter något bättre och ta det som det kommer. försöker också tänka att det kommer gå bra att ha en skrikande bebis som inte sover, att det kommer gå bra att amma, att byta blöja och att vi kommer hinna handla allt som behövs. DET KOMMER GÅ BRA!

december: åker till ullared i början av månaden med hanna, mamma och hannas vän. köpte gravidkudde och amningspump och annat billigt. den 13 får vi lyssna till världens vackraste hjärtslag som slår 144 slag/min. har nästan bestämt oss för vagn (en kronan duovagn) som ska vara grå och finns i paketpris för bara ca 7 tusen. funderar mer och mer på vad det är för krabat därinne, pojke eller flicka, vad är du? längtar mest efter att året ska ta slut. firar jul i kil, jul hemma och jul i jönköping. fick fina klappar, bland annat en mobil av johan som jag älskar! och verkligen behövde. älskling fick ett duntäcke som han gosar med varje kväll nu förtiden. nyårsfirandet blev hemma med älskling och mamma och det efterlängtade 2012 är äntligen här och i år ska jag bli mamma. jag bara ler när jag tänker tillbaks ett år där jag stod på balkongen och vi bestämde oss för att vi skulle börja försöka.

det hände en massa massa fler saker förra året, både bra och dåliga saker. flera personer som fyllde år, som firades etc. det hände saker jag kommer minnas, saker jag redan glömt och allting däremellan. men just det här året har varit så himla stort fokus på bebis för mig. jag har varit så himla nere större delen av året men ändå försökt hålla mig uppe och andas ovanför ytan. det har varit svårt, tungt, jobbigt och ett rent helvete. men den andra delen av året fick mig att må så mycket bättre, när jag äntligen fick något jag längtat efter i flera år, men att jag sen skulle må sämre än jag nånsin mått och inte orka göra annat än försöka ta mig igenom allt är en annan sak. jag är iallafall sjukt nöjd med 2011 och kan inte annat än tro att 2012 kommer bli ännu bättre. jag kommer minnas allt det dåliga, ledsamma och tråkiga och framförallt kommer jag alltid alltid sakna min allra finaste luckitha mer än ord kan beskriva. men jag ska iallafall försöka ta med mig allt det glada, lyckliga och positiva från förra året in i det nya året och göra det allra allra bästa jag kan av det.

god fortsättning!