we're in too deep there's no way out
igår morse skrattade jag lite åt johan, samtidigt som jag tyckte synd om honom och om mig och om hela våra liv som kommer förändras drastiskt om bara några månader, men som jag ändå är så glad över och aldrig i livet ångrar över huvud taget.
när klockan ringer 6:10 är man inte pigg, det är svart ute och man vaknar aldrig riktigt. johan stod i badrummet när jag kom in och förklarar för honom hur jäkla trött jag är och såhär följde vår diskussion sen:
johan - ah jag är JÄTTEtrött!
jag - ja älskling, och det kommer bara bli värre..
johan - va? eller alltså det kommer ju inte bli mörkare ute än vad det är nu ju?
jag - nej, men älskling vi kommer ha en skrikande bebis om några månader.
johan - åhh nej, just det. jag vill inte, jag vill sova..
HAHA. jag vet att han inte ångrar nåt och att han är jätteglad över vår lilla skatt i magen, men jag förstår honom så väl, jag vill också sova. men vi ångrar absolut INGENTING.
Att få sova är överskattad:D haha nää men ni hinner att sova sen om nåra år..om det inte kommer en till då såklart sen får ni vänta nåra år till :Dhihihiiii
