dess -born to impress

OK, i'm not so happy anymore. min älskade älskade farfar tog sitt sista andetag natten till igår. nu finns han bland änglarna i himlen och väntar på mig. jag vet att han gör det, jag vet att vi kommer ses igen. jag måste bara vänta på rätt tid. han var den absolut bästa i världen, han var min farfar och han var en sån jäkla bra en. bättre gubbe finns helt enkelt inte och nu gör inte han det heller. bara i mitt hjärta, i mitt minne, i mina tankar, på bilder och inom mig. där kommer han vara för evigt. jag är ledsen och jag saknar honom något så enormt och vill för allt i världen ha honom tillbaka, men det gör inte ont längre. jag älskar dig farfar, idag, igår och för alltid ♥


[natten till igår blev rätt så hemsk. vi la oss efter 22 och jag grejade med den nya mobilen som kom för nån dag sen. den är ganska svår med allt nytt som touch och grejer. jag ville bara lägga in mig och johan som bakgrundsbild och ha bon jovies "always" som ringsignal. det tog tid att föra över via blåtand och johan blev grinig för att han inte fick sova. men jag väntade och vid 23 var jag klar och just som jag la huvudet på kudden för att sova ringer hemtelefonen. dom som känner mig vet hur hispig jag är när det ringer sent en kväll och speciellt på hemtelefonen. jag är extremt orolig av mig. johan blir irriterad och säger att det måste vara nån som ringer fel medan jag flyger upp mot telefonen.

när jag svarar är mamma ledsen på andra sidan och så berättar hon att farfar gått bort för en halvtimme sen. jag visste att det skulle ske, och att det säkert skulle ske snart, men inte när. och chocken kom, tårarna rann och jag såg bara farfar framför mig. alla minnen jag har av honom svepte förbi och jag försökte innerligt att minnas hans röst, men det är så himla svårt att göra det när man inte hört den på så länge. tillslut hörde jag den och jag minns hur det lät när han hälsade på mig "terve kulta" eller "desirenka" som han också kallade mig. vi var liksom bästa vänner och det gör så ont att förlora en bästa vän. den bästa. jag knöt hans skor när jag var liten, vi åkte i hans bil, vi drack te och han tog mig ut till lekparker och filmade mig och var den allra allra bästa farfar som det bara går.

jag grät en timme ungefär den natten, sen rotade jag fram ett halsband jag fått av farfar för flera år sen, satte det på pelke och sov med honom hela natten. innan jag somnade öppnade jag fönstret och såg upp mot himlen och kände att farfar hade det bra. mamma sa att jag inte behövde gå till jobbet igår, men jag gjorde det ändå. vid elva ringde mamma och sa att vi kunde få ta farväl av farfar en sista gång och hon undrade om jag ville följa med. jag hade bestämt mig långt innan att inte göra det, men när vi väl var där och jag såg hur fridfull han såg ut där han låg vet jag att jag hade fattat rätt beslut. när vi var där träffade vi en av sköterskorna som tagit hand om farfar och hon sa att jag var väldigt lik honom. och det tänker jag bära med mig för alltid. jag är lik min farfar och jag kunde inte vara mer stolt över det.

och nu, nog för att det är tomt, ensamt och ledsamt så vet jag att han har det bra, han lider inte, det gick fort och han finns där uppe och bara väntar på mig. då ska vi dricka te igen och jag ska lyssna på alla hans historier, för den gubben har varit med om grejer, det kan jag lova. jag längtar efter att få krama om honom igen, känna doften av hans rakvatten som han alltid tog för mycket av och höra honom skratta och bara se honom le. jag längtar, men jag har lite tid på mig än. och farfar, han väntar, det vet jag. när vi ses igen ska jag berätta för honom hur stolt jag är över att få bära med mig honom i mig själv. det är guld värt, farfar, sinä olet mun kulta]