syns inte, finns inte
en kille och en tjej som möts i gången på jobbet precis vid mig när jag sitter och jobbar:
K -finns inte scandic kvar längre?
T -jag vet inte.
K -jag tror inte det gör det..
(båda kollar runt i lokalen)
T -nää, det gör nog inte det.
och så knatar dom vidare och låtsas som om jag inte existerar när jag bara sitter en halvmeter ifrån med ett stort scandicsystem lysandes på skärmen. jag ville bara skrika hallå!? jag sitter en halvmeter ifrån er och jag syns, jag finns! JAG JOBBAR OCKSÅ HÄR, PÅ SCANDIC! (som finns jättemycket kvar) men jag lät det liksom glida av mig. jag tittade bort mot jonas som satt och tjattrade med en gäst, kikade runt i skeppet på resterande tomma stolar och skrivbord. ja, okej då, jag kan förstå hur det ser ut ibland när 90% av oss jobbar kväll och två små är inne och jobbar dag. men även om vi är få, så finns vi faktiskt också.
