27.10.09
och så är veckan här, på söndag åker vi. eller säger man lördag när vi måste åka mitt i natten? planet går klockan sju (om det inte är försenat såklart) på söndagsmorgonen, ni får gärna tänka på mig då. jag kommer kanske gråta lite, jag vet inte. jag hoppas bara att jag kan sova genom hela färden och bara glömma bort vad jag gett mig in på. sen hoppas jag bara att jag inte kommer vakna av ett ryck och hela flygplanet åker hit och dit och samtliga passagerare skriker för att vi håller på att krascha. jag har redan en inre syn, hur det kommer se ut. om jag redan vet om det borde jag inte vara rädd. för det är bara det man inte känner till som man är rädd för, eller hur? jag försöker dock intala mig själv detta iallafall, det känns bättre.
tisdag är inte min favoritdag i veckan kan jag lova. speciellt inte när man har jobbat alldeles för många timmar dagen innan och ska jobba precis lika många timmar igen. kvart i fem är inte en bra tid att sluta på, jag gillar inte det. men jag ska vara glad att jag inte sitter här till åtta eller tio, det vore ju faktiskt värre. det som gör det hela lite sämre är ju att det är mörkt när man slutar nu, men än så länge är det ljust på morgonen och det är alltid nåt man kan glädjas åt. för snart, om fem dagar är jag påväg mot solen. så kan ni gå här hemma med era maskerader och halloween pumpor, era fester och kalas. jag kommer vara påväg mot solen, där är det varmt och jag gillart. jag ska bara försöka sluta vara så jäkla rädd.
på fredag firar vi fem år jag och älskling, vi ska tillbaks till världens bar då där vi fikade första gången. då allt blev till liksom. det kommer bli hur mysigt som helst och jag bara längtar. på lördag ska vi till durkslaget och äta god mat, och vara sådär vuxna och fina och fira att vi funnit varandra. och så litegrann vara ledsna för att jag ska åka på söndag. jag kommer sakna honom så det gör ont. redan nu saknar jag honom. jag undrar hur jag ska somna om nätterna. jag har inte sovit ensam en vecka på tre år tror jag. men det ska gå bra, jag är väl en självständig kvinna. jag kommer bara sakna hans andetag om nätterna när jag vaknar ur en dröm, som lugnar mig, och hans söta ansikte sådär lugnt sovandes på kudden. det jag tycker mest om att ha ett förhållande är den där känslan när vi går och lägger oss, att ha honom bredvid, hålla handen och andas i kapp. somna tillsammans och vakna under nattens gång och se att han är där. det är min trygghet och det är den som inte kommer följa med. men det är okej, jag kommer vara okej. jag har liksom valt att överleva detta.
