Jag saknar min farfar helt enkel
Tisdagar har en tendens att bli den tråkigaste dagen på hela veckan, måndagen kommer liksom bara, sen går den. Men när tisdagen anländer så är det fortfarande början på veckan, fortfarande fyra långa dagar kvar till helg och ingenting har liksom hänt. Det är fan värre än måndag. Man är tröttare och helgen som var är fortfarande inte tillräckligt långt bort för att den kommande helgen ska kännas nära. Det är tragiskt, dessutom jobbar jag även idag till 22, vilket inte gör tisdagen till något bättre. Men nån sak som är bra med denna dag är att jag fått min mobil såld, eller ja Johan fick det. Så nu kan vi beställa den nya till mig. Fast sen kommer problemet som alltid, vilken färg ska jag ha? Silver eller svart? Jag ville ha silver från början, fast jag har sett den svarta i verkligheten och den är riktigt snygg, med lite guld detaljer och så. Dessutom går svart till allt, jag har liksom en orange telefon nu och man tröttnar lätt på färger. Iallafall jag. Så allt lutar nog mot den svarta, problemet är då alltså att den svarta är dyrare och känns jäkla onödigt att lägga ut mer för en färg, men sen kan man ju tänka såhär att om jag betalar mer för den svarta kommer jag troligtvis vara mer nöjd och behålla telefonen längre än om jag är snål och beställer den silverfärgade. Jag tror jag har bestämt mig va? Svart it is!
En annan sak som är bra idag är att jag har kommit in i mitt face the truth stadie där jag faktiskt inser att jag börjar bli smalare och inte är sådär tjock som jag kände mig i helgen. Jag älskar när det börjar synas! Och att jag redan gått min promenad för dagen gör det också lättare, jag är redan tränad och duschad och redo för att inta sängen alldeles strax med en tallrik gröt och kika lite på Våra bästa år. Alla tiders tidsfördriv! Men det är rätt okej när man ändå inte har nåt för sig och jag tycker alltid det är lika spännande trots att det är hur överdrivet som helst.
Det finns en liten rund farbror som är ute och promenixar samtidigt som jag, jag möter honom alltid i nedförsbacken påväg hem, han är klädd i en såndär träningsdress som alla gamlingar har som är typ mörkblå med turkosa ränder och streck överallt i följd med rosa streck. Sådär superkäckt ni vet. Han är en riktigt hurtbulle, för han lunkar inte, han går riktigt ordentligt och det ser så trevligt ut för honom, han ler mot mig varje gång vi passerar varandra och det hugger tag i hjärtat varje gång, för han påminner så mycket om min farfar. Inte till utseendet så, fast min farfar är (eller var) rätt rund han med, fast lite längre än denna farbror.
Min farfar var också ute och promenerade, flera mil om dagen. Han gick nästan överallt, en riktig hurtbulle alltså. Nu går han inte alls längre, för han har blivit så sjuk att han inte vet nånting. Han har magrat av och ligger mest i sängen på nåt hem eller sjukhus och ser inte alls ut som min farfar längre. Det var fyra år sen, innan jul som han blev sån. Jag har hälsat på honom en gång, med mamma och pappa, men jag grät bara och klarade inte av att se honom sådär. Det hemska är att jag kan inte minnas sista gången jag träffade honom innan han blev sjuk. Min farfar var världens bästa, han är världens bästa. Bättre än allt i världen. Han var nästan jämt barnvakt och vi gick till parker och lekte och han filmade mig och jag svär att jag var hans favorit bland alla barnbarn. Han var jämt så angelägen om ifall jag skaffade pojkvän eller så, han skulle ju vara finsk såklart och stark och bastant. Haha, han var alltid så rolig. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min farfar. Hur han genomgick ett flertal hjärnoperationer och doktorerna sa att han aldrig skulle överleva eller bli sig själv, vilket han blev. Överlevde allt gjorde han. Han slutade dricka alkohol och kaffe, slutade röka och började promenera överallt och dricka te istället efter det. När vi satt och drack te hemma så gjorde han alltid ett slurp-ljud varje gång jag tog en klunk och han tyckte han var roligast i världen, även när han frågade vad jag hade under hakan och knäppte till mig på näsan, sådär som alla far eller mor föräldrar gör. Sen älskade han sin bil, eller ja, han köpte typ nya hela tiden. Han körde bil också, så ofta han kunde, han älskade det. Och jag älskade att åka med honom nånstans, det luktade alltid nytt och rent i varje bil. Och på tal om det så luktade det alltid farfar hemma hos oss, även om han hade varit på fika flera timmar innan jag kom hem från skolan, för han riktigt hällde på sig rakatten tokgubben! Det bästa av allt var att jag alltid fick knyta hans skor när han skulle gå hem, det var liksom tradition på nåt sätt. Och jag undrar vem som gör det nu, när han inte går nånstans längre. Fan vad jag saknar honom, min farfar. Den bästa i världen. Och nu gråter jag bara för det. Fick jag en önskan i världen skulle jag vilja ha honom tillbaka, frisk och kry och lika pigg som alltid. Fast vi kommer ses i himmelen, där kommer allt bli bra igen, det tror vi på.
Det var inte meningen att inlägget skulle innehålla så mycket farfar, men jag blir alltid så tagen när jag ser den här farbrorn passera mig och jag önskar så innerligt att det kunde vara min farfar istället.
I miss him like the deserts miss the rain.
En annan sak som är bra idag är att jag har kommit in i mitt face the truth stadie där jag faktiskt inser att jag börjar bli smalare och inte är sådär tjock som jag kände mig i helgen. Jag älskar när det börjar synas! Och att jag redan gått min promenad för dagen gör det också lättare, jag är redan tränad och duschad och redo för att inta sängen alldeles strax med en tallrik gröt och kika lite på Våra bästa år. Alla tiders tidsfördriv! Men det är rätt okej när man ändå inte har nåt för sig och jag tycker alltid det är lika spännande trots att det är hur överdrivet som helst.
Det finns en liten rund farbror som är ute och promenixar samtidigt som jag, jag möter honom alltid i nedförsbacken påväg hem, han är klädd i en såndär träningsdress som alla gamlingar har som är typ mörkblå med turkosa ränder och streck överallt i följd med rosa streck. Sådär superkäckt ni vet. Han är en riktigt hurtbulle, för han lunkar inte, han går riktigt ordentligt och det ser så trevligt ut för honom, han ler mot mig varje gång vi passerar varandra och det hugger tag i hjärtat varje gång, för han påminner så mycket om min farfar. Inte till utseendet så, fast min farfar är (eller var) rätt rund han med, fast lite längre än denna farbror.
Min farfar var också ute och promenerade, flera mil om dagen. Han gick nästan överallt, en riktig hurtbulle alltså. Nu går han inte alls längre, för han har blivit så sjuk att han inte vet nånting. Han har magrat av och ligger mest i sängen på nåt hem eller sjukhus och ser inte alls ut som min farfar längre. Det var fyra år sen, innan jul som han blev sån. Jag har hälsat på honom en gång, med mamma och pappa, men jag grät bara och klarade inte av att se honom sådär. Det hemska är att jag kan inte minnas sista gången jag träffade honom innan han blev sjuk. Min farfar var världens bästa, han är världens bästa. Bättre än allt i världen. Han var nästan jämt barnvakt och vi gick till parker och lekte och han filmade mig och jag svär att jag var hans favorit bland alla barnbarn. Han var jämt så angelägen om ifall jag skaffade pojkvän eller så, han skulle ju vara finsk såklart och stark och bastant. Haha, han var alltid så rolig. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min farfar. Hur han genomgick ett flertal hjärnoperationer och doktorerna sa att han aldrig skulle överleva eller bli sig själv, vilket han blev. Överlevde allt gjorde han. Han slutade dricka alkohol och kaffe, slutade röka och började promenera överallt och dricka te istället efter det. När vi satt och drack te hemma så gjorde han alltid ett slurp-ljud varje gång jag tog en klunk och han tyckte han var roligast i världen, även när han frågade vad jag hade under hakan och knäppte till mig på näsan, sådär som alla far eller mor föräldrar gör. Sen älskade han sin bil, eller ja, han köpte typ nya hela tiden. Han körde bil också, så ofta han kunde, han älskade det. Och jag älskade att åka med honom nånstans, det luktade alltid nytt och rent i varje bil. Och på tal om det så luktade det alltid farfar hemma hos oss, även om han hade varit på fika flera timmar innan jag kom hem från skolan, för han riktigt hällde på sig rakatten tokgubben! Det bästa av allt var att jag alltid fick knyta hans skor när han skulle gå hem, det var liksom tradition på nåt sätt. Och jag undrar vem som gör det nu, när han inte går nånstans längre. Fan vad jag saknar honom, min farfar. Den bästa i världen. Och nu gråter jag bara för det. Fick jag en önskan i världen skulle jag vilja ha honom tillbaka, frisk och kry och lika pigg som alltid. Fast vi kommer ses i himmelen, där kommer allt bli bra igen, det tror vi på.
Det var inte meningen att inlägget skulle innehålla så mycket farfar, men jag blir alltid så tagen när jag ser den här farbrorn passera mig och jag önskar så innerligt att det kunde vara min farfar istället.
I miss him like the deserts miss the rain.
Trackback
